Information om Forskningscentret för barnsjukdomar

Den nuvarande forskningen vid Forskningscentret för barnsjukdomar bygger på en över 100-årig ärorik forskningstradition. Forskningen inleddes när Barnkliniken grundades i Helsingfors 1893 för att främja universitetets pediatriska utbildning. Innan detta vårdades barn bland de vuxna. Ursprungligen var Barnkliniken med sina 60 patientplatser placerad i bristfälliga lokaler på Fabriksgatan. Antalet sjukhusplatser, läkare och sjukskötare mångdubblades när den nya byggnaden stod klar på Stenbäcksgatan efter krigen 1946. Förbättrade förhållanden gjorde det möjligt att höja vårdnivån för barn, vilket resulterade i att barndödligheten minskade avsevärt.

Med medel från garantiföreningen för forskningsfonden för barnsjukdomar skaffades det första laboratoriet till Barnkliniken och laboratoriepersonal anställdes. Läkarna på barnsjukhuset specialiserade sig gradvis på nya specialiteter och sjukhuset fick också en barnkirurgisk avdelning. Även vården av nyfödda tog ett språng framåt när dörrarna till Kvinnokliniken öppnades för barnläkare. Ungefär samtidigt gav den snabba utvecklingen av läkarvetenskapen barnläkare effektiva metoder för behandlingen av barnsjukdomar.

Professor Arvo Ylppö (1887–1992), pionjären inom pediatrisk forskning, inledde sitt eget vetenskapliga arbete redan på 1920-talet. Han införde krav på internationellt högkvalitativ forskning i Finland samt höjde forskningen och behandlingen av prematurer till en internationell toppnivå. Insikter som gällde nyfödda och prematurer grundade sig på noggrant undersökt kliniskt patientmaterial, obduktionsfynd och noggranna uppföljningsstudier av överlevande.

Under ledning av professor Niilo Hallman (1916–2011) utvecklades Barnkliniken till ett mångsidigt sjukhus med expertis inom alla barnsjukdomar samt forsknings- och behandlingsmöjligheter. Tillsammans med Ylppö anses Hallman vara en kraftgestalt inom pediatriken. Efter krigen öppnades vägarna till den stora världen och för att inhämta kunskap reste man till modellandet för modern medicin, USA.

Niilo Hallmans studie- och arbetsperiod på barnsjukhuset vid Harvard University 1947 var avgörande. Som ett resultat förde Hallman med sig till Finland den amerikanska forskningstraditionen och moderna laboratoriemetoder som var nödvändiga för bland annat modern vätsketerapi. Dessutom introducerade han en ny typ av klinikkultur och nätverkande med flera av de ledande barnläkarna i USA, vilket gynnade både hans studenter och kollegor.

Hallman påverkade utvecklingen av modern pediatrik i hela Finland, vilket resulterade i ett stort antal studier inom olika pediatriska områden. Han utvecklade också utbildningen och ett stödsystem för pediatrisk forskning. Hallmans jämnåriga, Ole Wasz-Höckert (1918–2015), var svenskspråkig professor i pediatrik vid kliniken och senare även verksam inom rikspolitiken.

På 1940-talet ökade forskningen om smittsamma sjukdomar, med fokus på orsaker, sjukdomsförlopp och behandling av sjukdomar som tuberkulos och diarré. De smittsamma sjukdomarna minskade successivt och man fokuserade på nya utmaningar. I mitten av 1950-talet publicerade Niilo Hallman den första rapporten om kongenital nefros, som visade sig vara mycket vanligare i Finland än i andra länder. Detta var början på forskningen om det finländska sjukdomsarvet, och många andra sjukdomar som är sällsynta också på andra håll har hittats i samband med det. Senare lärde man sig att förstå de metaboliska störningarna i dessa sjukdomar och kunde utreda de relaterade genetiska avvikelserna.

Under 1950–60-talen har Hallmans forskningsprojekt Friska barn gett viktig information om den normala tillväxten och utvecklingen hos barn och unga. Information är väsentligt för att identifiera eventuella störningar. På basis av uppföljningsuppgifterna skapades också de första tillväxtkurvorna och information om milstolpar i finländska barns utveckling. Professor Jaakko Perheentupas (f. 1934) forskningsprojekt om barns tillväxt och tillväxtstörningar på 1970–80-talen är relaterade till samma tradition, tack vare vilken nya sjukdomar har upptäckts, såsom Mulibrey-tillväxtstörningen, eller Perheentupas syndrom. Samtidigt inledde professor Hans Åkerblom (1934–2019) den internationellt uppmärksammade studien om barndomsdiabetes.

Barnkirurgerna Matti Sulamaa (1910–1988) och hans efterträdare Ilmo Louhimo (1931–2014) utvecklade och forskade ständigt i nya kirurgiska metoder och upphöjde Barnkliniken till ett internationellt respekterat barnkirurgiskt sjukhus.

Viktiga vetenskapliga landvinningar på Barnkliniken är bland annat forskningen i professor Christer Holmbergs grupp om njursjukdomar och organtransplantationer hos barn, samt professor Martti Siimes forskningsarbete i hematologi och nutrition ända från 1980-talet till det nya årtusendet. Under samma tidsperiod har professor Erkki Savilahti bedrivit förtjänstfull vetenskaplig forskning i tarmsjukdomar och uppkomstmekanismen för allergier samt professor, senare kansler, Kari Raivio, om behandling av prematurer. Under 1970–80-talen bedrev professor emeritus Mikko Hallman från Uleåborgs universitet internationellt betydande forskning vid Helsingfors Barnklinik om RDS-sjukdomen hos prematurer och dess behandling med surfaktant.

Sedan 1980-talet har professorerna Ulla Pihkala (Saarinen), Leo Dunkel och Hannu Jalanko och deras studerande bedrivit betydande forsknings- och utvecklingsarbete inom sina respektive specialiteter, som är barnhematologi, barnendokrinologi samt barnnefrologi och organtransplantationer. Finlands första professur i barnneurologi tilldelades Helsingfors universitet 1988, och den första innehavaren av professuren inom området var Matti Iivanainen. Han har efterträtts av Lennart von Wendt (1947–2009), Helena Pihko och Leena Haataja. Flera andra internationellt respekterade forskare och kliniker, som Märta Donner och Pirkko Santavuori, har arbetat inom området.

Särskilt sedan 1990-talet har utvecklingen av medicinsk forskning gått mot stora forskningsprojekt med flera års livscykler, till och med ett decennium. Dessa inkluderar professor Mikael Knips typ 1-barndiabetesstudier, professor Timo Otonkoskis relaterade stamcellsstudier och Sampsa Vanhatalos neurofysiologiska studier av prematurer.

Utöver dessa har Sture Anderssons, Markku Heikinheimos, Kaija-Leena Kolhos, Taneli Raivios, Risto Rintalas, Mikko Seppänens och Kim Vettenrantas grupper vunnit vetenskapligt beröm för studier i problem hos prematurer, biologin för utvecklingsstörningar och cancer, tarmanomalier i barndomen, pubertetsutveckling, mänsklig stamcellsforskning, hypogonadism samt metoder för att identifiera utvecklingsstörningar så tidigt som möjligt. Dessutom har uppkomstmekanismerna för flera olika sjukdomar studerats aktivt och behandlings- och uppföljningsmetoder har utvecklats.

Mer information om pediatrikens och barnhälsans historia finns på ylppo.fi.

Professorer i pediatrik

Markku Heikinheimo 2010–
Mikael Knip 2000–
Christer Holmberg 2000–2010 (svenskspr.)
Martti A. Siimes 1999–2006
Hans Åkerblom 1985–98 (svenskspr.)
Jaakko Perheentupa 1984–99
Ole Wasz-Höckert 1971–85 (svenskspr.)
Bernhard Landtman 1961–79
Niilo Hallman 1956–83
Carl-Eric Räihä 1950–71 (svenskspr.)
Arvo Ylppö 1922–57
Wilhelm Pipping 1892–1923
Dessutom har följande tjänstgjort som biträdande professorer: Jarmo Visakorpi, Jaakko Perheentupa, Martti A. Siimes

Professor i perinatal medicin

Kari Raivio 1982–2003

Biträdande professorer/professorer för infektionssjukdomar hos barn

Harri Saxén 2013–
Heikki Peltola 1993–99 (bitr. professor), 1999–2011
Timo Vesikari 1985–91
Ossi Pettay 1964–83

Professor i forskarutbildningen för klinisk medicin

Markku Heikinheimo 2006–2010

Professor i neonatologi

Sture Andersson 2011–

Professorer i pediatrisk kirurgi (tjänsten inrättades 1992)

Risto Rintala 1998–
Ilmo Louhimo 1987–93 (bitr. professor), 1993–96

Professorer i barnneurologi (tjänsten inrättades 1988)

Leena Haataja 2015-
Helena Pihko 2011–2014
Lennart von Wendt 2002–2009
Matti Iivanainen 1991–2000

Professorer i barnpsykiatri (tjänsten inrättades 1973)

Eeva Aronen 2013–
Fredrik Almqvist 1989–2010
Terttu Arajärvi 1974–87

Professor i medicinsk stamcellsforskning

Timo Otonkoski 2010–

Niilo Hallman-professor i translationell pediatrik

Taneli Raivio 2013–

Sigrid Jusélius-professor i barnendokrinologi

Outi Mäkitie 2015–